När jag var 7 eller 8 år så började jag på hästis 1 + 2 och sedan i en vanlig ridgrupp på ågesta ridskola i stockholm. Jag kommer inte ihåg mycket av tiden på ågesta eftersom jag var så pass ung, men där lärde jag mig i alla fall att rida. Jag ville alltid ha dom största hästarna och ville alltid visa att jag faktiskt kunde själv! Jag började sedan på Enskede Ridskola där jag red ett tag, vet inte hur länge. Mamma blev så sugen för hon följde med mig mycket när jag red och tittade på mig, och hon var så sugen på att börja rida så hon skulle börja rida på Gladö ridsällskap och jag hängde på och började där också. Det var ett par bra år, och dåliga. Jag red för "Chrille" och det var bra, jag hade precis börjat lära mig att få hästen på tygeln på ponnyn Miramis som Emelie Jonsson ägde (som jag också såg upp till under den tiden) och jag älskade Mirre så mycket, även fast det inte var många som tyckte om honom så gjorde jag det! Jag blev flyttad till Emelies grupp vilket var extremt stort för mig, för jag var inte alls lika duktiga som alla dom (patricia, astrid, malin och gänget), alla fick hästen på tygeln, red med sporrar och jag hade knappt lärt mig. Detta var förstås både på gott och ont då jag självklart ville vara lika duktig som alla andra och fokuserade därför på fel saker och det gick ganska fel där ifrån, även om jag lärde mig mycket saker!

Jag tror jag blev medryttare på hästen Charon som stod i min kompis stall. Det var en ganska komplicerad häst (för mig, just då) men jag tyckte om henne men insåg snart att det inte fungerade, jag var inte tillräckligt duktig helt enkelt. Jag började sedan på Enskede Ridsällskap igen och red för Lillemor Borko två terminer, och under dessa två terminer så skedde (enligt mig) underverk! Jag fick super bra sits, jag kunde inverka på hästen mer korrekt osv. Jag fick rida lite svårare hästar och jag lärde mig verkligen mycket.

Jag tyckte att det var dags att skaffa häst, som jag för övrigt hade tjatat om i flera flera år. Så till slut så fick jag det. Vi köpte stoet Sejlgaards Lola, jag tyckte hon var söt och trevlig i hanteringen. Jag har haft henne i snart två år, och gud vad jag har kämpat. Med svett och tårar! Och ingen häst skulle någonsin kunnat ta mig så långt som jag gått nu. Tyvärr så klaffar inte jag och Lola, eller jag trivs inte med henne så speciellt bra, tyvärr.
Jag har gått från inte så mycket, till en duktig LA ryttare på lite mer än ett år. Det var speciellt våren 2008 jag utvecklades som mest, det tog hela hösten för mig att förstå Lola. Och det är nu, efter två år jag kan nästan hela henne. Jag har fortfarande problem jag inte kan lösa. Tyvärr så har jag inte mått så bra under ett par år vilket har påverkat min ridning väldigt mycket. Jag ville såklart tävla, vilket jag gjorde. I alla LB discipliner, mitt bästa resultat var nästan 62 % och det var bara en gång jag kom över 60 %. Det beror helt och hållet på att jag blir så jävla skit nervös inne på banan att jag glömmer bort att rida, HELT. Jag har panik i huvudet, glömmer att andas, och bara stressar mig igenom programmet. Lola reagerar också mycket lätt på hur ryttaren känns, så hon ville ju bara fly där ifrån varenda gång jag får program, och då får jag ännu mer panik över att hon blir stel och stressad och inte vill gå nära hörnen osv. Allt blir en ond cirkel. Sedan våren 2009 så har jag inte ridit ett dyst. Jag har inte velat tävla alls, jag har inte känt någon motivation. Jag har haft jätte svårt att hantera dessa hinder, eftersom jag har extrem prestationsångest ofta.

Nu har jag haft hela sommaren på att ta igen mig lite, och verkligen fundera ut vad jag vill göra. Hästar eller inte?
Jag kom fram till att jag inte kan leva utan hästarna. Jag har aldrig känt en sådan kick med det som jag gör nu. Ett jävla anamma om att jag ska klara det här. Jag ska hantera min nervositet och vända det till något annat istället. Jag ska komma så långt jag bara kan, jag vill rida Grand Prix. Jag tror det är fullt möjligt, jag vet att jag har potentialen, och nu har jag drivkraften. Jag drömmer om att ha en hästverksamhet, jag drömmer om att föda upp lite hästar, jag drömmer om vintermorgnar i stallet. Hur underbart det är. Jag får verkligen en adrenalinkick när jag börjar prata om det. Så har jag aldrig känt, och jag vill verkligen ta vara på det här. Ställa mig på nya fötter med ny häst, och börja om. Träna från grunden igen, lägga upp träningsschema med Anne-Carin, tävla och tävla och tävla och tävla. Skriva dagbok... Allt! Jag är så taggad!

Detta kräver dock väldigt mycket av mig och min omgivning. Att ha häst är långt ifrån billigt. Speciellt när man är medelkomstintagare som mina föräldrar är. Men det räcker inte, även fast man har en bra lön som mamma har till exempel så är det bara inte att langa ut pengar varje månad. Det finns mycket annat som kostar. Och speciellt när dom hästarna jag kollar på är över 100 lappen så blir det ännu svårare. För vi har inte begränsat med pengar, tvärt om! Vi är en vanlig svensson familj och jag ska vara glad om jag får en häst för dom pengarna. Jag kommer att söka jobb och förhoppningsvis får jag ett också så jag kan betala alla mina träningar samt tävlingar själv. Det krävs mycket av mig, att jag ska klara av allt annat också. Jag har en skolgång att tänka på. Det är bara 8 månader kvar, och jag ska gå ut. Sedan jobba och sedan har jag hela min framtid framför mig. Jag kommer att prioritera hästarna och min framtid med dom.

Det är tråkigt att jag är så skör, och så rädd för att det inte ska fungera. För trots allt är oddsen inte på min sida. Jag blir verkligen helt utom om mig när jag tänker på det, det är ingen rolig tanke. Att min dröm kanske inte går att uppfylla. Vad ska man leva för om inte sin dröm? Och vad händer om drömmen inte går att uppfylla? Känns ibland rätt meningslöst med livet då, men andra dagar får man tillbaks det här jävla anammat. Jag är säker på att det på något sätt ska lösa sig för mig. Det måste det göra.

Vilken fantastisk otroligt fin hingst!!!!!!!! Slog världsrekordet igår, ekipaget Edward Gal och Moorlands Totilas med 90 % nu i EM i England. Herregud alltså, denna hingst är bara 9 år gammal!!! Förstår ni?? Anky van Grunsvens rekord är 85 % så, Eward Gal kommer nog synas mycket framöver, och säkerligen stå på prispallen i både VM och OS.

Fy fan för sådana här morgnar. Det suger verkligen att jag inte har körkort + bil eller min moppe kvar. Helvete också!! Att gå upp en timme tidigare än vanligt gör faktiskt sjukt mycket. Jaja jag får väl gå och lägga mig kl nio på kvällarna då :S. Plus att det är regnigt ute, kuuuuuuuuuuul :(

Jag har bestämt mig angående ridningen. Det är SÅ värt att göra allt vad det innebär att hålla på med risporten. Jag vill ha en ny häst nu, en omstart. På nya fötter. Jag tänker göra den här processen extremt mycket mer noggrann än förra gången när vi köpte Lola. Det är det jag står för, att jag  vill ha en ny häst, och att jag ska göra allt jag orkar för att få det så bra som möjligt.

Här har vi inspiration på HÖG nivå gott folk. Sätt er bekvämt, och NJUT!

Edward Gal med sin extremt fina hingst Moorlands Totilas på Hickstead

Så kommer jag inte blogga så mycket, jag har väldigt mycket rester i skolan och jag vill inte gå ut med något IG så jag måste se till att fixa upp det. Utöver det så går jag igenom ett helvete just nu jag måste verkligen fokusera på mig själv och mitt välbefinnande. Det innebär ett och annat men det tänker jag inte gå in på här. Så nu vet alla som läser min blogg att jag har en del i tankarna... Men allt blir nog bra till slut får man hoppas!

Kram på er

Jag fick ta ledigt från jobbet idag eftersom jag måste fixa en del innan resan. Så mamma kommer snart att hämta mig och sedan ska vi åka till söder och lämna min resväska hos martin och sen ska han och jag in till stan och göra några ärenden. Det ska bli så sjukt skönt att åka dit, fy fan vad jag längtar till stranden! I och för sig så är det ju inget fel på Sveriges underbara sommarvärme nu heller, men jag föredrar nog spaniens medelhavs blåa vatten och deras vita stränder... Sverige i all ära, men Spanien ska bli jätte mysigt! Har ju redan varit i Grekland två veckor men har tappat all färg i princip så det är ju bra att man åker till spanien med en bra grundbränna och bättrar på den lite höhö ;) Nej men det allra viktigaste är inte att bli brun utan att ha kul och skönt. Det är det jag bryr mig mest om!

När jag kommer hem ska jag köpa mig ett par spring skor sen ska jag och pappa börja träna motion tillsammans. Jag ska ge mig fan på att jag ska få grym kondis, så är det bara. Och det är faktiskt bara att ge sig fan på det så kommer det hända. Det vet jag, allt man behöver är vilja och ett par skor. Sen är det bara tuta och köra. Det kommer ta den tid det tar men då får det ta den tiden. Mitt mål är att motionera x antal gånger i veckan där jag springer i terräng främst i ca 1 timme. Sen ska jag köpa ett gym kort på sats tror jag eftersom de har så mycket och bra pass samt jätte fräscha gym och köra där typ 2-3 ggr i veckan. För att nå resultat så behöver man inte köra mer än 2 ggr i veckan faktiskt, men jag kommer vara där det jag hinner. Alltså 2-3 ggr i veckan! :)

Detta oändliga tjat om kosten och träning, fan när ska jag verkligen börja sätta mina planer i verk? Det svåraste jag tycker är att hålla mig borta från alla gosaker som godis och sådant. Men jag får helt enkelt ta och prioritera, visst det går väl an med lite godis då och då men inte fullproppade godis påsar som jag vräker i mig på några dagar - det är det som är boven i det hela tror jag! När det gäller maten ska jag försöka äta så regelbundet som möjligt, det är väl det viktigaste. Inte äta allt för mycket onyttigt. Men främst regelbundet. Jag är inte ute efter att bli grymt vältränad med stora muskler, nej jag behåller gärna min kvinnlighet, som är olika för alla självklart, alla får se ut precis hur dom vill - jag har ju en bild av vad kvinnlighet är medan en annan har en helt annan det finns inget rätt eller fel. Men jag kommer som sagt sträva efter att ha den kvinnlighet som är kvinnlighet för mig och det har inte bara med kroppen att göra så klart. Så ut och springa och få den där slanka men ändå vältränade figuren det är väl det jag strävar efter :) Jag vill vara sund och leva sunt och må bra. När man tränar så frigör man endorfiner, så varför skulle man inte vilja träna?

Nu blev jag sugen på att skriva om komplex men det är alldeles för mycket tankr i mitt huvud om det så jag skulle antagligen skriva så långt inlägg så ingen skulle orka läsa det haha. Men skriver kort om det och det är att alla i hela världen kommer alltid ha något komplex. Om vad det är spelar ingen roll. Men så är det. Men man kan vara nöjd med sig själv ändå. Acceptera att det är så här man ser ut. För vissa saker går inte att ändra på. T ex har jag rätt mycket bristningar på låren och höfterna. Ljusa, så dom försvinner aldrig. Inte extremt synliga men för mig är dom det. Nu tänker jag avrunda men jag vet att blondinbella (läs brunettbella) och stina-lee har skrivit om komplex och sådant. Läs där istället!

Nu hörs vi inte förrens jag kommer hem från spanien, den 22 augusti. Då uppdaterar jag förhoppningsvis med massa bilder! KRAM på er!


Grekland 31/5-14/6 haha jag bjuder på denna ;P

Så där ja nu har jag packat nästan allt till Spanien resan... Fan vad skönt det ska bli! Faktiskt. Jobba två dagar till sen åker jag och martin tidigt tidigt på lördag morgon :) Underbaaaaaaaaart! Jaja nu ska jag nog hoppa in i duschen tror jag, sen göra någonting, vet inte vad ännu... Vart en svettig dag på jobbet, fan vad varmt det var idag. Tur att man är ute hela tiden. Men man blir så jäkla trött! Vi hörs väl orkar inte uppdatera så mycket mer =)


Nästan proppfull och jag som inte ens är klar... Skor och sådant annat viktigt kvar haha