Men jag antar att det är lättare sagt än gjort. Som vanligt sitter jag här och vill ändra på tiden igen. Vill vrida klockan tillbaka. Som vanligt sitter jag här med tusen funderingar och frågor. Dom bästa orden för hur jag känner mig nu är rädsla och förvirring. För förvirrad är jag, som fan. Hur svårt kan livet bli egentligen? Hur mycket ska man tvingas gå igenom? Och var ska man hitta styrkan att göra det rätta, och hur vet man vad som är rätt? Hur ska man kunna lägga vissa saker bakom sig? Jag förstår verkligen ingenting. Jag fattar inte hur fan jag ska klara av det här. Det är verkligen sjukt jobbigt och tar upp mycket av min tid och energi. Jag önskar det fanns piller som gjorde att man blev glad! Haha vänta det finns det ju till och med. Aja.. Jag orkar verkligen inte gå runt med min ångest och rädlsa som jag gör typ hela dagarna. Jag förstår ju själv vad jag kanske borde göra, hur jag borde leva. Men det är svårt, antagligen det svåraste jag får gå igenom i mina ungdomsår... Jag har satt mig själv i den här skiten och jag är verkligen besviken på mig själv.

Något som verkligen inte existerar på min karta i livet är att såra folk som jag älskar. Men på något jävla sätt så lyckas jag ju hela tiden. Vad jag än gör, vilken väg jag än väljer att gå så sårar jag någon. Åhh när ska detta sluta. Jag behöver verkligen stöd nu. Tack och lov har jag en familj! Men skulle ju vara skönt att ha en vän också, men man kan ju inte få allt. Det har jag verkligen lärt mig.

Jaja jag har i alla fall varit och köpt en kamera idag. Hör och häpna det blev en casio. Haha nej men den var billigare än canon ixus och hade i princip lika bra prestanda så ;P Det blev självklart en rosa!