När jag var 7 eller 8 år så började jag på hästis 1 + 2 och sedan i en vanlig ridgrupp på ågesta ridskola i stockholm. Jag kommer inte ihåg mycket av tiden på ågesta eftersom jag var så pass ung, men där lärde jag mig i alla fall att rida. Jag ville alltid ha dom största hästarna och ville alltid visa att jag faktiskt kunde själv! Jag började sedan på Enskede Ridskola där jag red ett tag, vet inte hur länge. Mamma blev så sugen för hon följde med mig mycket när jag red och tittade på mig, och hon var så sugen på att börja rida så hon skulle börja rida på Gladö ridsällskap och jag hängde på och började där också. Det var ett par bra år, och dåliga. Jag red för "Chrille" och det var bra, jag hade precis börjat lära mig att få hästen på tygeln på ponnyn Miramis som Emelie Jonsson ägde (som jag också såg upp till under den tiden) och jag älskade Mirre så mycket, även fast det inte var många som tyckte om honom så gjorde jag det! Jag blev flyttad till Emelies grupp vilket var extremt stort för mig, för jag var inte alls lika duktiga som alla dom (patricia, astrid, malin och gänget), alla fick hästen på tygeln, red med sporrar och jag hade knappt lärt mig. Detta var förstås både på gott och ont då jag självklart ville vara lika duktig som alla andra och fokuserade därför på fel saker och det gick ganska fel där ifrån, även om jag lärde mig mycket saker!

Jag tror jag blev medryttare på hästen Charon som stod i min kompis stall. Det var en ganska komplicerad häst (för mig, just då) men jag tyckte om henne men insåg snart att det inte fungerade, jag var inte tillräckligt duktig helt enkelt. Jag började sedan på Enskede Ridsällskap igen och red för Lillemor Borko två terminer, och under dessa två terminer så skedde (enligt mig) underverk! Jag fick super bra sits, jag kunde inverka på hästen mer korrekt osv. Jag fick rida lite svårare hästar och jag lärde mig verkligen mycket.

Jag tyckte att det var dags att skaffa häst, som jag för övrigt hade tjatat om i flera flera år. Så till slut så fick jag det. Vi köpte stoet Sejlgaards Lola, jag tyckte hon var söt och trevlig i hanteringen. Jag har haft henne i snart två år, och gud vad jag har kämpat. Med svett och tårar! Och ingen häst skulle någonsin kunnat ta mig så långt som jag gått nu. Tyvärr så klaffar inte jag och Lola, eller jag trivs inte med henne så speciellt bra, tyvärr.
Jag har gått från inte så mycket, till en duktig LA ryttare på lite mer än ett år. Det var speciellt våren 2008 jag utvecklades som mest, det tog hela hösten för mig att förstå Lola. Och det är nu, efter två år jag kan nästan hela henne. Jag har fortfarande problem jag inte kan lösa. Tyvärr så har jag inte mått så bra under ett par år vilket har påverkat min ridning väldigt mycket. Jag ville såklart tävla, vilket jag gjorde. I alla LB discipliner, mitt bästa resultat var nästan 62 % och det var bara en gång jag kom över 60 %. Det beror helt och hållet på att jag blir så jävla skit nervös inne på banan att jag glömmer bort att rida, HELT. Jag har panik i huvudet, glömmer att andas, och bara stressar mig igenom programmet. Lola reagerar också mycket lätt på hur ryttaren känns, så hon ville ju bara fly där ifrån varenda gång jag får program, och då får jag ännu mer panik över att hon blir stel och stressad och inte vill gå nära hörnen osv. Allt blir en ond cirkel. Sedan våren 2009 så har jag inte ridit ett dyst. Jag har inte velat tävla alls, jag har inte känt någon motivation. Jag har haft jätte svårt att hantera dessa hinder, eftersom jag har extrem prestationsångest ofta.

Nu har jag haft hela sommaren på att ta igen mig lite, och verkligen fundera ut vad jag vill göra. Hästar eller inte?
Jag kom fram till att jag inte kan leva utan hästarna. Jag har aldrig känt en sådan kick med det som jag gör nu. Ett jävla anamma om att jag ska klara det här. Jag ska hantera min nervositet och vända det till något annat istället. Jag ska komma så långt jag bara kan, jag vill rida Grand Prix. Jag tror det är fullt möjligt, jag vet att jag har potentialen, och nu har jag drivkraften. Jag drömmer om att ha en hästverksamhet, jag drömmer om att föda upp lite hästar, jag drömmer om vintermorgnar i stallet. Hur underbart det är. Jag får verkligen en adrenalinkick när jag börjar prata om det. Så har jag aldrig känt, och jag vill verkligen ta vara på det här. Ställa mig på nya fötter med ny häst, och börja om. Träna från grunden igen, lägga upp träningsschema med Anne-Carin, tävla och tävla och tävla och tävla. Skriva dagbok... Allt! Jag är så taggad!

Detta kräver dock väldigt mycket av mig och min omgivning. Att ha häst är långt ifrån billigt. Speciellt när man är medelkomstintagare som mina föräldrar är. Men det räcker inte, även fast man har en bra lön som mamma har till exempel så är det bara inte att langa ut pengar varje månad. Det finns mycket annat som kostar. Och speciellt när dom hästarna jag kollar på är över 100 lappen så blir det ännu svårare. För vi har inte begränsat med pengar, tvärt om! Vi är en vanlig svensson familj och jag ska vara glad om jag får en häst för dom pengarna. Jag kommer att söka jobb och förhoppningsvis får jag ett också så jag kan betala alla mina träningar samt tävlingar själv. Det krävs mycket av mig, att jag ska klara av allt annat också. Jag har en skolgång att tänka på. Det är bara 8 månader kvar, och jag ska gå ut. Sedan jobba och sedan har jag hela min framtid framför mig. Jag kommer att prioritera hästarna och min framtid med dom.

Det är tråkigt att jag är så skör, och så rädd för att det inte ska fungera. För trots allt är oddsen inte på min sida. Jag blir verkligen helt utom om mig när jag tänker på det, det är ingen rolig tanke. Att min dröm kanske inte går att uppfylla. Vad ska man leva för om inte sin dröm? Och vad händer om drömmen inte går att uppfylla? Känns ibland rätt meningslöst med livet då, men andra dagar får man tillbaks det här jävla anammat. Jag är säker på att det på något sätt ska lösa sig för mig. Det måste det göra.