Jag har ÅNGEST, PANIK.

Jag ska till cypern i 3 veckor. Jag ska köpa en studenklänning. Jag ska betala alla jävla räkningar. Jag ska klara av alla rester. Jag ska vara i skolan varje dag. Jag ska träna. Jag ska äta bra och nyttigt. Jag ska prestera bra i skolan. Jag ska ta studenten. Jag ska vara glad. Jag ska klara av alla bekymmer. Jag ska jag ska jag ska jag ska..

Okej visst, det mesta av det här är självvalt. Men det är ändå väldigt jobbigt att kunna klara av det också (för mig alltså) och jag önskade att jag kunde få leva på en räkmacka också ibland. Det är alltid något kämpigt. Är det så för alla? Varför kan inte jag få vara svinrik, sjukt smart, ha en grym mat omsättning, vara grym på gymmet...
Då skulle ju allt lösa sig, eller? Hehe

Skämt och sido, ibland orkar jag bara inte kämpa så mycket som jag gör. Varje dag är en inre kamp. Och det i sig, är väldigt jobbigt... Ibland är det bättre, ibland sämre.

Nu när jag har ett tangentbord (mitt vanliga gick sönder när jag flyttade till mamma av någon konstig anledning) så kan jag i alla fall göra lite rester och göra klart FASSövningen i djursjukvård.



Även fast cypern resan kommer kosta sjukt mycket så är det den jag ser fram emot mest. jag behöver den,
och jag tror att det kommer bli hur bra som helst (förutsatt att det fortsätter på denna vägen...)