Mitt liv är mitt eget, jag står ansvarig för det mesta i mitt liv eftersom man alltid har ett val, i princip alltid. Dock så finns det en del situationer där man faktiskt inte väljer vad som ska ske, man har inte alls valt - och det finns ingenting man kan göra åt det, mer än att gå igenom det. Jag har varit med om jävligt mycket skit som få vet om, en del vet om det men det är liksom bara en liten del och jag vill ha det så. Ingen känner mig på riktigt, inte ens mina föräldrar - eftersom jag gör det valet att inte släppa någon helt inpå mig. Jag tycker inte synd om mig själv över huvud taget, eller visst, ibland kanske jag gör det, känner att allt känns jävligt hopplöst och orättvist. Men så ser livet ut, för många i vissa fall.

Jag tänker inte sitta här och skriva en bok, men jag vet att det finns några få som bryr sig på sitt sätt och jag vill bara säga tack. Mer än så tänker jag inte skriva, endast jag vet hur allt är och jag känner bara att det allra bästa är att hålla folk utanför mitt privat liv, i alla fall det mesta av det. Jag kämpar ofta en daglig kamp, och det lättaste är att hålla folk utanför, det är bara så det är.

Dom som dömmer mig kan dömma mig, dom som pratar om mig bakom min rygg kan göra det, dom som sitter och läser detta och tycker att jag är dum i huvudet kan tycka det. I don't mind men det säger nog mer om er(dom som nu gör det, om någon gör det) än om mig..


Tack och hej för mig!
/ Bitterf*ttan